Övergången Prästgårdsvägen ligger alldeles intill den första växeln på bangården.
Övergången från vägen söderifrån. Prästgården syns i bakgrunden. Vägen är en liten grusväg och till vänster framför bommen, anslöt den nedre stigen bort mot stationen. Mellan stolpen för bondfångaren och motordrivet, anslöt den övre stigen mot stationen. Skåpbilen i bakgrunden tillhör signalteknikerna som tog de här bilderna. (Foto från Sveriges Järnvägsmuseum.)
Övergången från spåret mot Teckomatorp. Borta vid stationen, skymtar en Xoa7 motorvagn på spår 2. Troligen ett tåg mot Landskrona som väntar på anslutande tåg från Malmö. För övrigt är bangården öde denna dag i november 1957. (Foto från Sveriges Järnvägsmuseum.)
Samma vy som ovan, 21 år senare, i juli 1978. Linjespåret har fått helsvetsad räls och betongslipers. Bommarna är borta. Inne i buskarna till vänster skymtar ett par gångfållor: en för vägen och en för stigen som leder bort till stationen. På spåret syns brädövergången tydligt. (Foto ©1978 Claes Jonasson)
Vägövergången Prästgårdsvägen kom till när järnvägen byggdes, även om Prästgården då låg söder om spåret, nära den gamla kyrkans plats.
Bilder från början av 1900-talet indikerar att övergången försetts med bommar. De manövrerades med en vev utanför stationshuset och linor som gick längs spåret bort till bommarna.
När bangården byggdes om på 1940-talet, hamnade den yttersta växeln alldeles intill övergången, vilket gjorde att bommarna här var nere både länge och väl om växling pågick i denna änden av bangården.
I samband med bangårdsombyggnaden och det nya ställverket som togs i bruk 1952 blev bommarna motoriserade. En stark motor placerad intill spåret, mellan bommarna, drev linor som i sin tur drev bommarna.
Bommar, kryss, ljud- och ljussignaler och bondfångare togs bort när övergången stängdes för biltrafik i mitten av 1960-talet. Det var en liten väg, med brant backe upp till spåret på sydsidan och man hade ordnat en bättre bilväg till Prästgården och det nya församlingshemmet från Värmövägen, varför stängningen inte medförde några olägenheter.
Istället installerades gångfållor (som fortfarande finns kvar) som tillåter fotgängare att passera (går bra att snirkla en cykel eller moped igenom också) och spåret överbryggdes med träbeläggning.
Även idag, efter ännu en bangårdsombyggnad, fyller övergången en viktig funktion för gång- och cykeltrafiken och lär fortsätta så i många år till.
Som avslutning, en länk till ett foto av övergången 2005. Bangården har byggts om, men gångfållorna finns kvar.
. . . . . . . . . . . .
Tack till Gunnar Ekeving (ekeving.se) som samlat de tekniska uppgifterna och fotona ur arkiv på Sveriges Järnvägsmuseum.
Detta inlägg är publicerat i Bib-station, Billeberga och taggat Bib-station, period2, period3. Bokmärk
permalänken. Både kommentarer och trackbackar är avstängda.
RSS-flöde
Vägskydd: Prästgårdsvägen
Övergången Prästgårdsvägen ligger alldeles intill den första växeln på bangården.
Övergången från vägen söderifrån. Prästgården syns i bakgrunden. Vägen är en liten grusväg och till vänster framför bommen, anslöt den nedre stigen bort mot stationen. Mellan stolpen för bondfångaren och motordrivet, anslöt den övre stigen mot stationen. Skåpbilen i bakgrunden tillhör signalteknikerna som tog de här bilderna. (Foto från Sveriges Järnvägsmuseum.)
Övergången från spåret mot Teckomatorp. Borta vid stationen, skymtar en Xoa7 motorvagn på spår 2. Troligen ett tåg mot Landskrona som väntar på anslutande tåg från Malmö. För övrigt är bangården öde denna dag i november 1957. (Foto från Sveriges Järnvägsmuseum.)
Samma vy som ovan, 21 år senare, i juli 1978. Linjespåret har fått helsvetsad räls och betongslipers. Bommarna är borta. Inne i buskarna till vänster skymtar ett par gångfållor: en för vägen och en för stigen som leder bort till stationen. På spåret syns brädövergången tydligt. (Foto ©1978 Claes Jonasson)
Vägövergången Prästgårdsvägen kom till när järnvägen byggdes, även om Prästgården då låg söder om spåret, nära den gamla kyrkans plats.
Bilder från början av 1900-talet indikerar att övergången försetts med bommar. De manövrerades med en vev utanför stationshuset och linor som gick längs spåret bort till bommarna.
När bangården byggdes om på 1940-talet, hamnade den yttersta växeln alldeles intill övergången, vilket gjorde att bommarna här var nere både länge och väl om växling pågick i denna änden av bangården.
I samband med bangårdsombyggnaden och det nya ställverket som togs i bruk 1952 blev bommarna motoriserade. En stark motor placerad intill spåret, mellan bommarna, drev linor som i sin tur drev bommarna.
Bommar, kryss, ljud- och ljussignaler och bondfångare togs bort när övergången stängdes för biltrafik i mitten av 1960-talet. Det var en liten väg, med brant backe upp till spåret på sydsidan och man hade ordnat en bättre bilväg till Prästgården och det nya församlingshemmet från Värmövägen, varför stängningen inte medförde några olägenheter.
Istället installerades gångfållor (som fortfarande finns kvar) som tillåter fotgängare att passera (går bra att snirkla en cykel eller moped igenom också) och spåret överbryggdes med träbeläggning.
Även idag, efter ännu en bangårdsombyggnad, fyller övergången en viktig funktion för gång- och cykeltrafiken och lär fortsätta så i många år till.
Som avslutning, en länk till ett foto av övergången 2005. Bangården har byggts om, men gångfållorna finns kvar.
. . . . . . . . . . . .
Tack till Gunnar Ekeving (ekeving.se) som samlat de tekniska uppgifterna och fotona ur arkiv på Sveriges Järnvägsmuseum.